fredag 6 oktober 2017

Bakom Boken - "Vi ses i Disneyland"

Intervju med Erika Scott


Vi möttes i en hotellfoajé på Kungsholmen i Stockholm och pratade en dag efter jobbet.

En välskriven debut som jag tyckte mycket om att läsa. Författaren känner jag dock inte till sedan tidigare.

Vem är hon egentligen, Bakom Boken?

Tre ord för att beskriva dig själv?

Spontan, otålig, kritisk.

Hur kom boken ”Vi ses i Disneyland” till?

Man kan säga att boken skapades i tre olika steg:
Det började år 2002 då jag bodde i England med min man och skrev fem kapitel i en historia om hur man går vidare när någon dör mitt i livet. Texten växte fram då vi förlorade tre vänner inom loppet av 1,5 år. Hur hanterar man sorg? Jag upplevde att vi i vår generation var ”dåliga” på att handskas med döden. Jag började skriva och hade redan då bestämt namnet ”Vi ses i Disneyland”, men sedan kom livet mellan och manuset blev liggande. 

Det var först flera år senare då vi flyttat tillbaka till Sverige som jag tog upp skrivandet igen, men då skrev jag en helt annan typ av text. Ett relationsdrama där tystnaden tagit över kärleken. Hur det blir då man som par slutar prata med varandra? Återigen kom livet emellan. 

Men när jag fyllde 50 år, tänkte jag ”nu eller aldrig” och gav jag mig själv en skrivkurs i present. Jag åkte med författarcoachen Ann Ljungberg till New York. Det var en dyr kurs, som satte press på mig att jag måste åstadkomma ett manus. I samtal med Ann kom jag på att jag skulle sätta ihop de båda berättelserna till en och det fick alla bitar att komma på plats. Det skulle bli en relationsroman där en person får cancer. Cancern är den röda tråden, men övriga livet går ändå vidare. Det skulle inte bli en snyftroman som bara handlade om sjukdom och död.

Jag bestämde mig för att ge min framtida bok en chans. En skrivarkurs och fem veckors tjänstledigt skulle jag få på mig. Då hade jag i alla fall försökt och hade inget jag behövde ångra, vare sig det skulle bli en bok eller inte. Jag hade förberett mig på att det skulle vara jobbigt och ge ångest. Men det var så roligt och gav mig istället energi.


Berätta om de olika karaktärerna?

Huvudpersonen Emma är som en del av mig och därför svår att beskriva, eftersom jag är så nära henne. Vi är lika vad gäller kontrollbehovet, men annars inte alls. Hon har stor integritet och släpper knappt in folk, medan jag är precis tvärtom. För mig var det viktigt att hon blev just så. Jag vill inte att denna berättelse skulle bli för känslosam.

Emma lever med sin man Andreas. De lever ihop i vardagen, men delar inte känslor och tankar med varandra längre. Emma berättar inte ens att hon har cancer för sin man.

Båda har bekräftelsebehov och behöver något mer än vad de får i sitt förhållande. De går utanför äktenskapet för att få sina behov tillgodosedda på olika sätt. Jag dömer ingen i boken. Jag kan förstå alla karaktärer och deras handlingar. Även om jag kanske inte stödjer deras val.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag är väldigt strukturerad. Jag är medveten om att jag har ett enormt försprång av att jag jobbar som journalist och är van vid deadlines. Man kan inte vänta på inspiration - det är bara att sätta sig och skriva! Jag har väldigt roligt när jag skriver.

Mitt mål var att få ur mig EN scen per dag. Men oftast blev det fler. Jag fick inte panik om jag blev avbruten. Jag fokuserade på karaktärerna. Kände in vilken av karaktärerna som behövde mer plats i historien. Olika dagar fokuserade jag på olika karaktärer. Mot slutet när jag ville bli färdig skrev jag dock som i trans, cirka åtta timmar om dagen. Då gick det fort.

Hur lång tid tog det att få ihop råmanuset?

Räknar man effektiv skrivtid så tog råmanuset till boken endast 30 dagar att skriva. Jag skrev ca 20 dagar under min tjänstledighet. Jag skrev som ett jobb, måndag-fredag klockan 09-17. Vissa dagar skrev jag mycket och andra dagar mindre.

Vad inspirerar dig att skriva vidare?

En journalistkollega som också skriver romaner sa till mig att skriva en bok är 10 procent talang och 90 procent att faktiskt göra det. Den meningen fastnade hos mig och sporrar mig!

Vad har du för utbildning i att skriva skönlitterärt?

Jag har bara gått den enda författarkursen i New York, där vi fick övningar för att komma igång att skriva. Jag har inte gått kurser för hur man lägger upp en historia. Jag har bara skrivit och så har saker dykt upp längs vägen. Jag drivs av ren skrivlust.

Som journalist måste man ha källor, all fakta måste stämma. Att skriva skönlitterärt är så befriande. Jag får skriva vad jag vill, utan att det behöver vara sant. Karaktärer och händelser kommer till mig och överraskar mig i processen. Saker jag inte har planerat dyker upp. 

Vad du beredd på allt arbete efteråt då manuset var klart?

Absolut. Jag var mycket medveten om att det var ett råmanus. 
När jag hade skrivit halva boken hade jag redan kontakt med en förläggare som kände mig sedan tidigare på grund av mina krönikor. Förläggaren ville dock ha ett färdigt manus för att ge ett utlåtande. Det blev som en deadline och gjorde att jag använde en del av min sommar till att skriva klart manuset. Vilket var bra, annars kanske det bara hade blivit en halv bok.

Förläggaren visade sig dock vara osäker på mitt färdiga manus. Först blev jag jättelåg och besviken, men jag gaskade upp mig och skickade manuset till ett antal olika förlag, vilket ledde till att jag fick flera anbud som jag kunde välja mellan. Vilket jag är glad för idag.


Vad har du fått för läsarreaktioner?

Att den är omöjlig att lägga ifrån sig är den vanligaste reaktionen, samt att den går fort att läsa. Berättelsen landar väldigt olika hos olika människor, beroende på vilket bagage man själv har och var man befinner sig i livet. Vissa fokuserar på cancerhistorien, andra relationsdelen. 

Jag har även fått många reaktioner från läsare vad gäller cancer. Kvinnor som har gått och kollat sig för äggstockscancer efter att ha läst boken. Vi undersöker brösten regelbundet men ovarialcancer går inte att screena. Vi kvinnor är också vana att det ofta gör lite ont i underlivet av olika anledningar och går därför inte till läkaren i tid – vilket är skrämmande. Äggstockcancer kallas för ”the silent killer” på engelska, eftersom när man väl har symtom är det ofta för sent att göra något. 

Vilka är det som läser boken?

Jag var medveten om att det inte är så många män som läser böcker skrivna av kvinnor, och väldigt sällan relationsromaner, så jag har tänkt att det är väl kvinnor från 35 år och uppåt när jag fick frågan i början. Men nu visar det sig att en hel del män har läst den med tårarna rinnande. Även min tonårsdotters väninnor har läst och kommenterat den. Det tycker jag känns bra. Att den kan beröra alla. Så i dag skulle jag säga att min läsekrets är allt från 17-åriga tjejer, till stora starka brandmän och snickare.

Vad vill du förmedla med boken?

Att livet är skört. Vi måste prata med och ta vara på varandra istället för att ta på oss en offerroll. Vårda det du har. Jag ville också lyfta den hemska sjukdomen äggstockscancer. Jag hade ingen aning om att den är så lömsk och tänker att jag inte är ensam om det. 

Hur var det att debutera efter 50?

Det finns en anledning till att jag inte skrev boken när jag var 35. Då handlade allt om familjen och jag hade inte tiden. Dessutom är jag säker på att boken är bättre, just för att jag inte skrev den när jag var yngre. Jag har upplevt mer och har också fått distans till händelser och situationer som jag har baserat en del scener på. Förutom det är 50-plus en underbar ålder, som att vara tonåring igen. Jag och min man kan tänka mer på oss själva och våra behov, eftersom våra barn är vuxna. Jag är på en mycket bra plats just nu - både i livet och åldersmässigt! 

Fotograf: Agneta Elmegård


Vad var svårast att skriva?

Tekniskt svårast var att få fram tystnaden. Att skriva dialogerna och få fram att något sägs mellan raderna. Mår någon dåligt i en familj så kan man ta på den stämningen inom hemmet. Det känns i luften. De vuxna, barnen, husdjur – alla känner av stämningen även om inget sägs. Det är jag fascinerad över.

Det jobbigaste är tanken på att våra barn ska läsa. De är 17 och 20 år. Vad jag vet har ingen av dem läst den än. 

Vad har du för tankar om omslaget?

Jag tycker mycket om omslaget. Jag ville inte att det skulle vara för ”girly”. Det är trots allt en ganska mörk historia, ingen chick-lit. Jag ville att även män skulle kunna plocka upp boken och vilja läsa den. 

Vad är din styrka som författare?

Jag hoppas att jag berör. Min styrka är att jag har skrivit så pass mycket och van vid att skriva väldigt mycket på liten yta. Jag skriver fort. Komprimerat. Jag vill att varje ord ska förtjänas att bli tryckt. Jag vill ha synonymer. Det behövs inte jättemycket efterbearbetning när jag har skrivit. Jag klarar mig utan lektör, än så länge. 

Vad är en bra bok?

Det är att man fastnar. När orden fångar en. Man ska kunna öppna boken var som helst och vilja fortsätta läsa. I så fall är det en bok som fångar läsaren. Jag brukar göra så ibland då jag letar efter böcker. Öppna en bok på måfå och se om den fångar mig.
En bok får inte innehålla för mycket självklarheter, inte skriva läsaren på näsan. Som författare måste man veta när man ska sluta och inte skriva för mycket.

Kan du nämna några bra böcker? 

Tre av mina favoriter är: "A handmaid's tale" av Margaret Atwood, ”Parfymen” av Patrick Süskinds och nu senare ”Glöm mig” av Alex Schulman. ”Glöm mig” var gripande. Alex Schulman lyckas ge en bild av sin mamma som är flerdimensionell på ett mycket bra sätt.


När planerar du att vara färdig med uppföljaren?

Under nästa år förhoppningsvis. Jag tänker nog försöka göra som med första boken. Vara tjänstledig några veckor nästa år och bara skriva. Då skriver jag koncentrerat och effektivt.
Nästa bok kommer att bli en slags uppföljare på denna och det kan eventuellt bli ytterligare en bok till inom samma persongalleri. Det är roligt att få utveckla personerna och låta sidopersoner få bli huvudkaraktärer i boken efter. Vi får se vad som händer.

Har du några drömmar eller framtidsplaner?

Jag har ett fantastiskt jobb som jag älskar, men jag skulle vilja skriva lite mer än vad jag gör idag. Jag har några böcker till i huvudet och kommer fortsätta att skriva.
Sedan drömmer jag naturligtvis om att mina barn ska bli lyckliga varelser och landa på fötterna.



Mötet med Erika:

Mitt intryck av Erika är en öppen och pratglad kvinna, fylld av energi. Vårt samtal hoppade mellan många olika ämnen och vi skrattade flera gånger.



Tack för pratstunden och lycka till i framtiden! 😊
/Brabocker_books


Har ni missat min recension av boken på Instagram?

Här kommer den igen:


Titel: Vi ses i Disneyland
Författare: Erika Scott @annaerikascott 
År: 2017
Sidor: 249
Genre: Drama
Handling: 
Boken handlar om Emma som bor i Stockholm, är gift med Andreas och de har två barn tillsammans.
Andreas jobbar som frilans hemifrån och får allt svårare att hitta nya jobb, samtidigt som han har en tendens att drabbas av depressioner ibland. Emma känner att hon behöver vara den starkare i förhållandet. När hon så går till läkaren och får beskedet att hon har cancer i livmodern, väljer hon därför att hålla detta hemligt för Andreas. Hon säger heller ingenting på arbetsplatsen där hon jobbar tillsammans med sin känslokalla chef Elsa. Av en händelse stöter Emma ihop med sin fd sambo Preben och känner att hon kan berätta allt för honom. Han blir hennes ventil. Preben hyser fortfarande starka känslor för Emma och är ledsen över deras uppbrott, trots att det var många år sedan. Emma säger ingenting om sin kontakt med Preben till Andreas.
Andreas å sin sida känner sig missnöjd med sitt liv som inte alls blivit som han önskat. Han börjar söka spänning utanför hemmet, och när han väl börjat kan han inte sluta…
Boken handlar om ett par som i grunden älskar varandra, men pga vardagens slitningar får allt svårare att hitta tillbaka till den känslan. De smyger in lögner och otrohet, samband med sjukdom, rädsla och dödsångest. Det handlar även en del om chefen Elsa. Vad är hon egentligen för kvinna? Är hon som känslokall och cynisk som hon verkar, eller ligger det något mer bakom?
Och vad har Disneyland med historien att göra? Jo, det är dit Emmas barn tror att man kommer när man dör. Disneyland är paradiset…
Det är en fantastisk debutroman av författaren! Lättläst, välskriven och fängslande. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken, utan var tvungen att bara läsa klart den! Stark och gripande. Läs den! 😊📖



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar